Jag ringde till Dell och fick reda på att jag skulle uppgradera BIOS. Inga problem, jag laddar hem och kör, men det hjälper inte.

Jag ringer igen och får reda på att jag ska prova att gå in i BIOS och tryck på Eject-knappen för att få mediakontrollerna att vakna till liv. Funkadet inte.

Jag ringer dit igen och får reda på att jag ska nedgradera BIOS istället till den äldsta versionen som finns att ladda hem. Visst, det kan jag väl göra. Jag laddar hem den och försöker köra den exe som ska flasha BIOS men får meddelandet ”Your privilege is not enough”. Jag får tre saker att välja på:

1. Jag behöver administratörsrättigheter
2. Stäng av UAC
3. Kör som administrator.

Jag börjar med att köra som administrator. Hjälper inte. Jag stänger av UAC, startar om testar igen. Hjälper inte. Väljer kör som administrator nu när UAC är avstängt. Hjälper inte. Samma meddelande varje gång.

Nu skickar jag in ett mail om att jag vill ha service, vilket jag inte får svar på så jag ringer om det också. Efter lite mer än en vecka ringer en kille från Dell och berättar på min telefonsvarare att han har konstiga arbetstider men lämnar inte sitt nummer så att jag kan återkomma till honom.

Jag ringer till Dell och säger till dem att jag vill ha hjälp. Efter 4 dagar till ringer killen med konstiga arbetstider och berättar att det kommer komma hem en annan kille till mig och fixa datorn om 2 dagar.

Vid det här laget är jag ganska trött på Dells support men testar ändå chatten där jag får tag på en kille som rekommenderar ytterligare ett trick: Dra ut batteriet och håll nere power-knappen i 5 sekunder. Det låter nästan omöjligt att detta skulle hjälpa men det märkliga inträffar dock: det funkar!

Tänk om Dell kunde samla sin kunskap på ett ställe så att all deras personal hade tillgång till denna information så hade den nya datorn inte behövt vänta i en hel månad på att få börja bli använd. Dell, liksom många andra supportorganisationer, borde testa Wiki, det skull kunna höja effektiviteten på vilken supportavdelning som helst!

Nu är Lisa iallafall lycklig ägare till en mycket fin väl fungerande dator, äntligen!

Så, när Lisa igår var iväg på ridskolan så passade vi på. Jag stekte bacon, blodkorv, gjorde potatismos och serverade lingon och Loke åt så det sprutade ur öronen, Freja åt så lite som hon brukar och jag… jag fick trycka det i mig och se glad ut, det smakade inte som förr. Det var som om allt skimmer försvann om hur det smakade, för jag kände igen smaken, men det var inte gott.

Det är som att minnas det där skitjobbet man hade en gång i tiden och bli nostalgisk och klämma ur sig ”Det var tider det!” när man i själva verket hatade varje sekund av det, men tiden har kastat ett annat ljus över det. På ett av mina gamla jobb så var chefen ett riktigt praktarsle och tryckte ner personalen på ett otäckt sätt och var allmänt vidrig. Han hade dessutom en krånglande mage vilket gjorde att dasset ofta stank efter honom och han städade aldrig upp efter sig, vilket var lätt äckligt när man kom in där efter honom och fick beskåda hans skit längs toakanterna. En av mina arbetskamrater gick och köpte nötcréme och tryckte ut lite på toaringen en dag och gick in till receptionen och sa till tjejerna att hänga med honom och ”Kolla vad Mxxx har gjort!”. Han tog in dem på toan och pekade och de skrek av fasa för ”bajset” på toaringen. ”ÖÖÖÖÖeeee! Va ecklett!” lät det ungefär. Vad han sedan gör betecknar detta skämt som klassiskt, åtminstone i min bok. Han petar försiktigt i det med fingret och tittar på den klatt han fått där och stoppar den sen i munnen och brister ut ”Det ÄR bajs!” var på tjejerna springer ut från toaletten och skriker i högan sky och minns jag inte fel så började en av dem gråta och fick tröstas senare..

En sådan händelse får en lätt att tro att det var ett kul ställe att jobba på vilket inte alls är sant, det var en skräck i många stunder men det kan man lätt glömma i ljuset av denna händelse. Och så är det nog också med blodkorven, jämfört med all annan skitmat man fick i skolan var det supergott, men nu när man kan välja att äta vad man vill så var det vidrigt. Ibland är det bättre att minnen får vara just minnen.

Ville bara säga det, nu ska jag gå ut igen!

Han har fått med det jag önskar mig på min bil: Dödskallar och flames!

Här är de fina presenerna:

1. Ett änglaspel i med dödskallar istället för änglar av Freja.
2. Nyckelhandtag i form av självlysande dödskallar i olika färger av Loke.
3. Här är ett nyckelhandtag på husnyckeln.

En kul detalj är hur fint man har döpt produkten till ”Skeleton key”, vilket översatt till svenska betyder ”huvudnyckel”.

Jag tror att de vet att jag gillar dödskallar

Idag när det var dags för veckans dammsugning så sprang Freja inte skrikande iväg som hon brukar utan propsade på att det var hon som skulle dammsuga. Mig behövde hon inte försöka övertala länge.. Som hon kämpade. Både hallen och vardagsrummet körde hon tills hon sa ”Nu är jag trött i armarna”. Då tog jag över.

Men det finns hopp för framtiden!

Från Freja fick jag:
Figurballonger
Tårtljus

Från Loke fick jag:
Möbeltass-set
Bananisbitsform

Tack snälla barn för de fina presenterna!

Anna och Lisa har bloggat så fint och lagt ut en massa bilder så det kan ni kollar på här:

Annas blogg (du måste dock tvinga henna att ge dig ett lösenord för att få se bilderna)
Lisas blogg

Mycket mer än så finns inte att säga egentligen.. så jag gör inte det.

Den gamla blev tyvärr inte uppdaterad så ofta mot slutet och förhoppningen är att det ska bli bättre med det nu.

På barnens sida finns också samma fotogalleri som finns här på min blogg.

Allt som allt är det ca 100 bilder som har laddats upp!

Bilden här till vänster är från när barnen och jag hade filmkväll och det syns ganska tydigt vad som var i fokus den kvällen.