Jonk

Minnenas allé är snårig

Jag hade inte ätit blodkorv på ungefär 15 år och barnen har gång på gång önskat det till middag till Lisas stora fasa. Jag minns det som en av de goda rätterna man fick i skolan och höll med om att det var kalasgott och jag lovade barnen att vi skulle äta det när det bara var vi tre hemma.

Så, när Lisa igår var iväg på ridskolan så passade vi på. Jag stekte bacon, blodkorv, gjorde potatismos och serverade lingon och Loke åt så det sprutade ur öronen, Freja åt så lite som hon brukar och jag… jag fick trycka det i mig och se glad ut, det smakade inte som förr. Det var som om allt skimmer försvann om hur det smakade, för jag kände igen smaken, men det var inte gott.

Det är som att minnas det där skitjobbet man hade en gång i tiden och bli nostalgisk och klämma ur sig ”Det var tider det!” när man i själva verket hatade varje sekund av det, men tiden har kastat ett annat ljus över det. På ett av mina gamla jobb så var chefen ett riktigt praktarsle och tryckte ner personalen på ett otäckt sätt och var allmänt vidrig. Han hade dessutom en krånglande mage vilket gjorde att dasset ofta stank efter honom och han städade aldrig upp efter sig, vilket var lätt äckligt när man kom in där efter honom och fick beskåda hans skit längs toakanterna. En av mina arbetskamrater gick och köpte nötcréme och tryckte ut lite på toaringen en dag och gick in till receptionen och sa till tjejerna att hänga med honom och ”Kolla vad Mxxx har gjort!”. Han tog in dem på toan och pekade och de skrek av fasa för ”bajset” på toaringen. ”ÖÖÖÖÖeeee! Va ecklett!” lät det ungefär. Vad han sedan gör betecknar detta skämt som klassiskt, åtminstone i min bok. Han petar försiktigt i det med fingret och tittar på den klatt han fått där och stoppar den sen i munnen och brister ut ”Det ÄR bajs!” var på tjejerna springer ut från toaletten och skriker i högan sky och minns jag inte fel så började en av dem gråta och fick tröstas senare..

En sådan händelse får en lätt att tro att det var ett kul ställe att jobba på vilket inte alls är sant, det var en skräck i många stunder men det kan man lätt glömma i ljuset av denna händelse. Och så är det nog också med blodkorven, jämfört med all annan skitmat man fick i skolan var det supergott, men nu när man kan välja att äta vad man vill så var det vidrigt. Ibland är det bättre att minnen får vara just minnen.