23
jun
2011
Dikten och verkligheten (och Abba)
Ibland överträffar verkligheten dikten på så märkliga sätt, som idag till exempel när verkligheten kommer ikapp dikten. Idag läste jag den här artikeln i Aftonbladet som handlar om ”Abbas dolda politiska agenda” och jag kastas genast tillbaks till 2002 (12/10) när ”ABBA och den Sandinistiska Revolutionen i Nicaragua” sändes på P3, en skämtdokumentär om Abbas politiska budskap och engagemang av Pippirull och Dramatiska institutet. Dokumentären gav Natanael Karlsson (nu Derwinger) 2002 års Ikarospris [2] och minns jag inte helt fel så var det första gången som Ikarospriset delades ut till ett humorprogram.
Jag minns hur jag hörde att det pratas om Abba och spelas Abba-låtar, jag som aldrig gillat Abba tar ingen notis om programmet till en början men något får mig att hajja till. Jag minns inte vad det var men någonting stämde inte med var jag hörde. Jag började lyssna och undrade en liten stund om det jag hörde var sant. Programmet hade alla dokumentärgrepp, en berättare som låter nära, samma berättare i fält, utländska personer intervjuas och tolkas, musik spelas. Man pratar om händelser och berättar om att det var då den här låter skrevs. Efter ett tag så är det något som säger mig att det är på skämt och jag lyssnar färdigt på det. Som tur var så var Sveriges Radio bra på internet redan på den tiden och lade ganska snart ut programmet i tidens modernaste format Real Audio. Nu har Natanael Derwinger haft den goda smaken att lägga upp dokumentären själv i sin blogg.
Den här dokumentären är nog den största radioupplevelsen jag någonsin har haft, det är iallafall den jag minns bäst och den jag berättat om för flest människor. Det känns konstigt att det jag minns som skämt nu kanske visar sig ha åtminstone ett korn av sanning, men kanske inte lika dramatiskt som dokumentärens slut:
”Ingen vet varför Björn Ulvaeus släpptes” säger hon. Jag frågar hur hon kan veta det och hon säger: ”Jag var där. Carlos Fonseca gav sig frivilligt mot att Björn Ulvaeus släpptes” säger hon. Via sina kontakter i nationalgardet hade hon fått reda på att den borgerliga regeringen i Sverige hade meddelat att de inte ville ha något som helst att gör med Björn Ulvaeus och att de inte tänkte börja bråka om han försvann. ”Carlos Fonseca dog inte i strid, han avrättades av nationalgardet. Jag var där för att jag körde helikoptern som körde Björn Ulvaeus” säger Maria Martinez. Jag frågar varför Fonseca lämnade sig själv i utbyte, han måste väl ha insett att han var mycket viktigare för kampen än Björn Ulvaeus. ”Det vet bara Björn Ulvaeus och Carlos Fonseca” säger hon, och Björn Ulvaeus säger ingenting och Carlos Fonseca är död. Men hon säger att hon vet vad Carlos Fonseca sa till Björn innan de åkte iväg i vars en helikopter.
Här börjar sången av ”The winner takes it all” som har tonats upp i bakgrunden och man hör Maria översätta rad för rad på spanska. Det är dramatiskt så att man får gåshud, samtidigt som man sitter och fnissar.
Ta dig tiden att lyssna på den, det kommer att vara värt det, framför allt nu. Lyssna här, eller ladda hem här.
